När allting annat förlorar sin betydelse
Hur kan jag ens börja berätta om de senaste dagarna?
Hur beskriver man det ofattbara?
Fyra ryggar längst fram i rättssalen.
Vittnesmålet som i detalj beskriver händelseförloppet.
De fyra ryggarna följer efter Eudy på väg hem en sen kväll. Tvingar ner henne på marken. Anklagad nummer 4 erkänner inte våldtäckt, han ”hjälpte bara till att hålla i hennes ben när…” och så vidare i detaljer som jag inte kan förmå att återge.
20 knivhugg. Varav 7 fatala.
Bam bam bam!! Imagine one cut from a razor blade, how much it hurts you, you scream! säger Pretty.
20 knivhugg i en kropp.
Fyra ryggar gör slut på glöden.
Eudys mamma i vittnesbåset.
Vännerna som en efter en bryter samman.
Och de som håller ihop sig för att kunna hjälpa andra, för att kunna trösta. För att fixa mat, för att föra vidare information om rättegångens förlopp, för att organisera. För att göra ”toi-toi” och sjunga om hur vi ska skära ballarna av dom jävlarna! För att aldrig någonsin tystna.
Hur beskriver man det ofattbara?
Fyra ryggar längst fram i rättssalen.
Vittnesmålet som i detalj beskriver händelseförloppet.
De fyra ryggarna följer efter Eudy på väg hem en sen kväll. Tvingar ner henne på marken. Anklagad nummer 4 erkänner inte våldtäckt, han ”hjälpte bara till att hålla i hennes ben när…” och så vidare i detaljer som jag inte kan förmå att återge.
20 knivhugg. Varav 7 fatala.
Bam bam bam!! Imagine one cut from a razor blade, how much it hurts you, you scream! säger Pretty.
20 knivhugg i en kropp.
Fyra ryggar gör slut på glöden.
Eudys mamma i vittnesbåset.
Vännerna som en efter en bryter samman.
Och de som håller ihop sig för att kunna hjälpa andra, för att kunna trösta. För att fixa mat, för att föra vidare information om rättegångens förlopp, för att organisera. För att göra ”toi-toi” och sjunga om hur vi ska skära ballarna av dom jävlarna! För att aldrig någonsin tystna.
en välfylld vecka
En vecka har gått sen vi kom till Cape Town. Det har nog varit en av de mest intensiva veckorna i mitt liv! Alla dessa personer och personligheter! Vi började med att träffa Bridgette en av de där första heldagarna när saker och till fortfarande var ganska fridfulla. Bridgette är världens finaste tjej som egentligen var mest Idas kompis när vi var här för två år sen. Hon följde oss i vår eviga letande efter ett hem och bidrog med sitt goda omdöme. Rastakillens hus var fint men låg på andra sidan järnvägen - inte så kul om en ska ta sig hem sent på kvällen. Vi besökte också en kvinna som bodde med sin mamma och sin lilla dotter. Hon var fantastik men det kändes lite för privat. När vi berättade för henne vad vi sysslade med blev hon aningen tveksam mot oss. Hon hade kanske tänkt sig någon inom den kristna rörelsen... -Men så länge ni inte försöker omvända mig!
Vårt första möte med Asanda på Triangle var på måndagen. Det var sjukt peppigt, vi var helt pirriga allihop. Vi pratade igenom programmet för utbytet och lite praktiskt. Vi kom överens om att huvudtemana ska vara HIV/Aids in the LGBTI community and Safe Sex Practices, Women's Rights and Gender Based Violence, Hate Crime and Political Strategies och Sexual and Reproductive Health and Rights. Vi kommer att hänga mycket på de seminarier som äger rum i samband med Pride.
På tisdagskvällen var vi rastlösa och bestämde date med Victor som är från Uganda men jobbar här i CT för en HR-organisation. Vi träffades på en flatklubb i Camps Bay och där lärde vi också känna Musa som jobbar på Triangle, Pam som är världens coolaste och smartaste "chick" och fina fina Pouline från Nairobi. Vi drack öl och dansade och pratade.
På onsdagen fick vi äntligen tag på ett rum. Det är i ett bostadshus som ligger precis vid stationen i Mowbray. Vårt kära Mowbray, det känns som hemma. Det är bara två stationer bort från Rosebank där jag bodde förra gången jag var här. Och det finns en pool!!! Vi delar med fyra brudar från Durban och Zimbabwe. Killen vi hyr av låter oss bo i rummet som han använder som kontor. Det innebär att vi har kontor och sovrum i ett. Perfekt! Tyvärr hänger han har lite för mycket och ibland när man vaknar så sitter han framför datorn. Men han lämnar oss ifred och är rätt chill.
På torsdagen åkte vi till Thabo Village och hälsade på Bulelwa, känd i sitt område som the lesbian with dreadlocks. Till vår stora förtjusning hade hon och Linda fått tillökning i sin lilla regnbågsfamilj.
Olwethu är typ den minsta människa jag känner. 
Olwethu
Dagen hann även med en tur till stranden. Å, det var underbart att äntligen få bada!
På fredagen var det dags för beach party. Tända ljus, stjärfall och fina människor. 
Pouline
Victor blev hemskt trött och var tvungen att sova på gatan medan vi väntade på taxin. 
Victor
På lördagen träffade jag Sindiswa för första gången på två år. Det är en historia för sig men på kvällen belv det fest så det stod härliga till eftersom vi skulle fira Bridgettes födelsedag. 
Lindi, jag & Bri
På söndagen en fantastisk heldag med Moi och Thuli. Msolis ligger i Gugulethu och är numer vårt favoritställe. 
Jag & Moi
att atervanda
Det ar konstigt. Men anda inte fullt sa konstigt som jag trodde. Igar gjorde jag och Emy stan. Det ar skont att hon ar med. Det ger lite distans, aven om vi ar ganska senitmentala ihop. Vi borjade med en tur in till centrum, drack iskaffe gayfiket Lolas pa Long Street. Hamnade i lordagsrusningen pa Shoprite for att handla lite mat. Vandrarhemmet ar helt ok, men dar bor ett gang svenskar fran Roda Korsets folkhogskola som ar sa uppskramde att de inte vagar ga ut sjalva ens pa dagen. Konstigt. Inte sa konstigt att de langtar hem! Pa kvallen spelade vi biljard och drack lite ol pa ett stalle tvars over gatan. sen tog vi en promenad bort till Mowbray som var min hood for tva ar sen. Det kandes mycket valbekant. Herregud, jag gick den vagen flera ganger om dan i 6 veckor! Traffade pa en kompis som heter Michael och som bor pa gatan. Det var jobbigt for han var i daligt skick. Han ar itne mer an 20 och har bott pa gatan halva sitt liv. Men det var fint att han kande igen mig. Sen bondade vi med agaren till hotellet dar Emys kurs bodde ett tag. Han hade borjat hyra ut per manad sa kanske kan vi bo dar. Det ar lite klaostrofobiskt, utan fonster, men det finns en fin balkong och vi gillar ju omradet. Inte sa turistigt som har i Observatory, men anda nara om man vill ga ut.
Naval, solen skiner och varmen omsluter oss. Det kan inte bli fel. Cape Town AR verkligen en underbar plats!
Naval, solen skiner och varmen omsluter oss. Det kan inte bli fel. Cape Town AR verkligen en underbar plats!
att sopa en matta
Var i Khayelitsha igar pa Rape Crisis center och traffade fantastiska Brenda och Joyce. Varfor kom jag inte hit tidigare? fragade jag mig sjalv. Jag var forstas pa vag forra veckan men hindrades av akut magsjuka. Mote idag med en tindrande Asanda pa Triangle, storartade planer for kommande projekt. Om vi lyckas fiska pengar forstas. Men vi ber en bon varje kvall och hoppas att var drom bir sann. Idag farval av Nyanga och Mike. Samlade ihop till en kamera at honom med hjalp av hans vanner pa farnebokursen. Vi var bada gratfardiga. Ikvall ska vi ha lite braai och mys hemma. Sindiswa och Lwando kommer. Det far racka. Jag kommer bara att grina hela kvallen anda om jag kanner mig sjalv ratt.
Konsten att sopa en heltackningsmatta ligger i soptekniken. Jag haller pa att stada ur mitt rum. Heltackande matta pa golvet. Med en dammsugare hade det tagit 5 minuter. Man vanjer sig snabbt av med bekvamligheterna. Nar man ar omgiven av varma sjalar som mer an val kompenserar for forlusten av god organisering och komfort. En smutsig sop. Ingen sopskyffel. -Vanja, har du inte stadat sen du flyttade in? Sindiswa star pa uteplatsen och roker en cigg. -Inte konstigt att du far mygg och loppor! - Nja, Price har ju stadat ur ett par ganger. (Jag fattar ju inte hur man gor!)
Sopningen tar nan timme. -Sindi, vad gor man nar man har sopat ihop allt skrap till en liten hog men inte har nan sopskyffel. - Det ska jag visa. Vi gor det the African way. Hon tar en bit papper och lagger pa golvet, staller sig pa den sa att den jamnas ut och borstar forsiktigt upp skrapet pa pappret. Det var inget att skammas for den har gangen. Inga gliringar. Annars ar jargongen ratt hard nar det galler situationer dar jag ar vit europe = noll koll. Det varsta ar trafiken. Jag har liksom inte samma tranade oga for att bedoma om en bil saktar in eller inte 20 meter bort for att jag ska hinna over gatan. -Yiza! Kom! Vad vantar du pa? Eller tvart om, nar jag i min forvirring bortser ifran att bilarna fran vanster kommer fran tre hall och inte tva, tar ett steg for mycket och maste tvarstanna. - Herregud, jag tror inte att det ar sant att du var pa vag att ga fast den dar bilen kom, kollar du inte om de blinkar? Vad ar det for fel pa gron gubbe och tacka vet jag Har gar man!
Imorgon hem. Hur fattar man?
Konsten att sopa en heltackningsmatta ligger i soptekniken. Jag haller pa att stada ur mitt rum. Heltackande matta pa golvet. Med en dammsugare hade det tagit 5 minuter. Man vanjer sig snabbt av med bekvamligheterna. Nar man ar omgiven av varma sjalar som mer an val kompenserar for forlusten av god organisering och komfort. En smutsig sop. Ingen sopskyffel. -Vanja, har du inte stadat sen du flyttade in? Sindiswa star pa uteplatsen och roker en cigg. -Inte konstigt att du far mygg och loppor! - Nja, Price har ju stadat ur ett par ganger. (Jag fattar ju inte hur man gor!)
Sopningen tar nan timme. -Sindi, vad gor man nar man har sopat ihop allt skrap till en liten hog men inte har nan sopskyffel. - Det ska jag visa. Vi gor det the African way. Hon tar en bit papper och lagger pa golvet, staller sig pa den sa att den jamnas ut och borstar forsiktigt upp skrapet pa pappret. Det var inget att skammas for den har gangen. Inga gliringar. Annars ar jargongen ratt hard nar det galler situationer dar jag ar vit europe = noll koll. Det varsta ar trafiken. Jag har liksom inte samma tranade oga for att bedoma om en bil saktar in eller inte 20 meter bort for att jag ska hinna over gatan. -Yiza! Kom! Vad vantar du pa? Eller tvart om, nar jag i min forvirring bortser ifran att bilarna fran vanster kommer fran tre hall och inte tva, tar ett steg for mycket och maste tvarstanna. - Herregud, jag tror inte att det ar sant att du var pa vag att ga fast den dar bilen kom, kollar du inte om de blinkar? Vad ar det for fel pa gron gubbe och tacka vet jag Har gar man!
Imorgon hem. Hur fattar man?
Kuriosa
Nar jag och Lwando var pa vag till Bronx i lordags var det en tjej i ett gatuhorn som blinkade mot oss och ropade GAYLA! Lwando log mot henne och sag inte alls fornarmad ut sa jag fragade om det var snallt menat. -Ja da, sa han, det ar gay pa gay-spraket. Visste ni att homosarna i Sydafrika har ett eget sprak!? Det ar helt superfascinernade. Det vaxte fram saklart under apartheid nar homosar inte fick finnas och ar en blandning av Xhosa, afrikaans och lite engelska.
Mitt orforrad har for tillfallet suddats ut, kanske pa grund av all cider jag hade konsumerat vid tidpunkten nar jag larde mig mina fa forsta ord. Det jag kommer ihag ar i alla fall att Bag betyder kille och da sager man: Gita Gucci (=titta Gucci) och da vet man att man har en riktig lackerbit bakom sig. Om nagon daremot far betyget Green Bag (=de grona tygpasar som man kan kopa till sina matvaror fran Pick&Pay) da vet man att han knappt ar vard anstrangningen att vrida pa huvudet.
Kapstaden pa Afrikaans heter inte Kapstadt utan Kieep Tieun. I alla fall om man lyssnar pa taxiforarna och inkastarna.
Pa papperskorgarna i den har stan star det DO NOT LITTER. Jag trodde i flera veckor att man inte fick kasta skrap i dom, att dom var till for nat annat. Till jag fattade att de menade att man inte skulle skrapa ner utan anvanda papperskorgarna. Hogst forvirrande.
Mitt orforrad har for tillfallet suddats ut, kanske pa grund av all cider jag hade konsumerat vid tidpunkten nar jag larde mig mina fa forsta ord. Det jag kommer ihag ar i alla fall att Bag betyder kille och da sager man: Gita Gucci (=titta Gucci) och da vet man att man har en riktig lackerbit bakom sig. Om nagon daremot far betyget Green Bag (=de grona tygpasar som man kan kopa till sina matvaror fran Pick&Pay) da vet man att han knappt ar vard anstrangningen att vrida pa huvudet.
Kapstaden pa Afrikaans heter inte Kapstadt utan Kieep Tieun. I alla fall om man lyssnar pa taxiforarna och inkastarna.
Pa papperskorgarna i den har stan star det DO NOT LITTER. Jag trodde i flera veckor att man inte fick kasta skrap i dom, att dom var till for nat annat. Till jag fattade att de menade att man inte skulle skrapa ner utan anvanda papperskorgarna. Hogst forvirrande.
en vecka kvar...
Det ar inte sa att jag inte gor nat, aven om det kan verka lite sa att doma av stillestandet pa bloggen. Forrforra veckan var lite galen. Det var da Klara och hela Fareboganget akte hem, jag kande mig allmant liten och ensam, fick en inpa skinnet obehaglig insyn i hur livet i Nyanga kan te sig. Eftersom det fanns noll jag kunde gora for att hjalpa till drog jag ivag till Hermanus ensam for att fa lite skrivet. Val hemkommen pa mandag kvall var det bara att fortsatta planeringen. Det ar bara det att det racker inte alltid att vara valplanerad sjalv. Hela tiden beroende av andra behover jag ocksa att de jag ska traffa faktiskt kommer till bestamd plats pa bestamd tid. I onsdags bestamde jag och Mike att vi skulle traffas i Wynberg for att tillsammans aka till TACs huvudkontor i Muizenberg. Jag vantade i 45 minuter,sen ringde jag for att kolla om det var nan ide att fortsatta vanta. Mike ar namligen volontar for TAC och nar man ar det kan det nar som helst handa att man far ett samtal att man ska mobilisera t ex 100 personer fran sin community for en marsch dagen darpa. Detta var vad som hade hant Mike och han var tvungen att ga till ett mote. -Kom till Nyanga! Jag moter dig pa taxiranken. (Nyanga ar ett township som ligger granne med Guguletu och dar Mike och aven Sindi bor.) Sa jag tog mig naturligtvis till Nyanga, jag alskar att vara i Nyanga och skulle dessutom fa vara med pa mote, en av mina favoritsysselsattningar numer. Det tog mig nan timme att ta mig dit och nar jag kom fram var Mike redan klar. -Jag ska bara lamna en grej sa kan vi aka till huvudkontoret sen. (=tillbaks till Wynberg, till Muizenberg.) Ja ja. Jag fick ju komma till huvudkontoret tillslut och blev introducerad for alla som jobbar dar och det var ju himla trevligt. Det forandrade inte sa himla mycket i praktiken dock, for jag vantar fortfarande pa att de ska hora av sig... Vilket jag har gjort i princip sen jag kom hit.
Pa torsdagen var jag pa nan slags konferens som Sangoco och Cosatu anordnade i samband med att Varldsbanken hade mote med en grupp parlamentariker. Det var bra att fa lite globala perspektiv uppfriskade, men jag kande att det lag lite langt ifran dar mina tankar ar for tillfallet. Pa kvallen mote med ILRIGs kvinnoaktivistgrupp. Det var en fin upplevelse. Vissa hade varit pa WSF och var mycket kritiska, bla till att det var sponsrat av stora foretag och lokalbefolkningen inte fick komma in och salja sina grejer/vara med pa forumet for det var sa dyrt.
Har hunnit aka med Mike och Ntombi (TAC) till Atlantis ocksa, det var veckan innan. De haller pa att mobilisera i hela Vastra Kap for att fa till stand andringar i regeringens strategiska plan for HIV/Aids. Sa de har moten med NGOs och CBOs i lokala communities for att de ska fora fram sina asikter och erfarenheter av vad probelmen ar och vad som bor goras. Jag var med i lokalradio i Atlatis ocksa, fast jag sa inte a mycket for dom pratade Afrikaans sa jag hade lite svart att hanga med i debatten. Men jag presenterade mig fint och sa tack och hej da i slutet.
Annars har jag roat mig med att hanga runt med Sindi, vi hanger mycket i Waterfront av nan anledning. Vi alskar att vara vid havet, men lyckas aldrig riktigt ta oss till stranden. Det kanns liksom mer ok att hanga i Waterkant med henne, stallet blir nastan mysigt. Sa har jag hangt en del med Lwando. T ex var vi pa favoritstallet BRONX i lordags och stuffade loss. Det var ju inte riktigt samma sak som nar vi var dar forra gangen med hela Guguletus flat-crew, men det gick an. En snubbe kom fram till mig som var valdigt jobbig pa ett sadar extra jobbig trevlig satt. Han borjade fraga vad jag gjorde och sant och nar jag berattade sa blev han aldeles till sig av hjalpsamhet och menade att han verkligen trodde att han kunde bidra med en hel del till min uppsats. Hans forsta tips var att han tyckte att jag skulle gora en townsip tour, for att komma i kontakt med hur folk lever har... Jaha, sa jag.. och visste inte riktigt vad jag skulle saga. Har svart att se poangen med att bli runtslussad i bostadsomraden i turistbussar. Det sa jag inte, jag sa bara att jag kan ta mig ut till townshipen pa annat satt. Jag blir sa frustrerad av att folk antar en massa saker om en. Ok, jag har inte full koll alltid, det vet jag. Men jag ar inte helt lost. Vet inte om det var for att jag var pa Bronx som han trodde att jag bara hangde med vita bogar eller vad. Asch, jag behover inte bry mig om det heller. Hela tiden detta behov av att bevisa att man inte ar sa genomrutten som man antas va. Ta mig for guds skull inte for vit sydafrikan, jag talar inte afrikaans,nej, jag ar inte harifran, JAG AR INTE TURIST. (Jag hanger inte i Waterfront.)
Sa natten till igar kom magsjukan. Jag som har lyckats halla mig sa frisk. Blev sangliggande i ett dygn. Borde formodligen vara i sangen fortfarande, men herregud! En vecka kvar och jag har fortfarande sa mycket att gora! Har fortfarande inte satt min fot i Khayelitsha, och jag har inte traffat de som faktiskt jobbar pa Triangle. Jag har inte fatt nan intervju med nan anstalld pa TAC. I sjalva verket har jag aldeles for fa formella intervjuer overhuvudtaget. Det ar ju sa kul att bara hanga runt. Vem har tid for att sitta och intervjua, bla bla bla, bara for att fa det pa papper.
Na val, for mina akademiska atagandens skull ar jag fast besluten att gora mitt basta for att andra pa detta denna sista vecka och ahr alltsa inte tid att ligga i sangen och slappa.
Snart ar det hemresa och det kommer att vara med tungt hjarta som jag lamnar denna stad, detta land och alla fantastiska vanner och bekanta som jag har haft den stora aran att lara kanna under mina knappa tva manader i Kapstaden.
Pa torsdagen var jag pa nan slags konferens som Sangoco och Cosatu anordnade i samband med att Varldsbanken hade mote med en grupp parlamentariker. Det var bra att fa lite globala perspektiv uppfriskade, men jag kande att det lag lite langt ifran dar mina tankar ar for tillfallet. Pa kvallen mote med ILRIGs kvinnoaktivistgrupp. Det var en fin upplevelse. Vissa hade varit pa WSF och var mycket kritiska, bla till att det var sponsrat av stora foretag och lokalbefolkningen inte fick komma in och salja sina grejer/vara med pa forumet for det var sa dyrt.
Har hunnit aka med Mike och Ntombi (TAC) till Atlantis ocksa, det var veckan innan. De haller pa att mobilisera i hela Vastra Kap for att fa till stand andringar i regeringens strategiska plan for HIV/Aids. Sa de har moten med NGOs och CBOs i lokala communities for att de ska fora fram sina asikter och erfarenheter av vad probelmen ar och vad som bor goras. Jag var med i lokalradio i Atlatis ocksa, fast jag sa inte a mycket for dom pratade Afrikaans sa jag hade lite svart att hanga med i debatten. Men jag presenterade mig fint och sa tack och hej da i slutet.
Annars har jag roat mig med att hanga runt med Sindi, vi hanger mycket i Waterfront av nan anledning. Vi alskar att vara vid havet, men lyckas aldrig riktigt ta oss till stranden. Det kanns liksom mer ok att hanga i Waterkant med henne, stallet blir nastan mysigt. Sa har jag hangt en del med Lwando. T ex var vi pa favoritstallet BRONX i lordags och stuffade loss. Det var ju inte riktigt samma sak som nar vi var dar forra gangen med hela Guguletus flat-crew, men det gick an. En snubbe kom fram till mig som var valdigt jobbig pa ett sadar extra jobbig trevlig satt. Han borjade fraga vad jag gjorde och sant och nar jag berattade sa blev han aldeles till sig av hjalpsamhet och menade att han verkligen trodde att han kunde bidra med en hel del till min uppsats. Hans forsta tips var att han tyckte att jag skulle gora en townsip tour, for att komma i kontakt med hur folk lever har... Jaha, sa jag.. och visste inte riktigt vad jag skulle saga. Har svart att se poangen med att bli runtslussad i bostadsomraden i turistbussar. Det sa jag inte, jag sa bara att jag kan ta mig ut till townshipen pa annat satt. Jag blir sa frustrerad av att folk antar en massa saker om en. Ok, jag har inte full koll alltid, det vet jag. Men jag ar inte helt lost. Vet inte om det var for att jag var pa Bronx som han trodde att jag bara hangde med vita bogar eller vad. Asch, jag behover inte bry mig om det heller. Hela tiden detta behov av att bevisa att man inte ar sa genomrutten som man antas va. Ta mig for guds skull inte for vit sydafrikan, jag talar inte afrikaans,nej, jag ar inte harifran, JAG AR INTE TURIST. (Jag hanger inte i Waterfront.)
Sa natten till igar kom magsjukan. Jag som har lyckats halla mig sa frisk. Blev sangliggande i ett dygn. Borde formodligen vara i sangen fortfarande, men herregud! En vecka kvar och jag har fortfarande sa mycket att gora! Har fortfarande inte satt min fot i Khayelitsha, och jag har inte traffat de som faktiskt jobbar pa Triangle. Jag har inte fatt nan intervju med nan anstalld pa TAC. I sjalva verket har jag aldeles for fa formella intervjuer overhuvudtaget. Det ar ju sa kul att bara hanga runt. Vem har tid for att sitta och intervjua, bla bla bla, bara for att fa det pa papper.
Na val, for mina akademiska atagandens skull ar jag fast besluten att gora mitt basta for att andra pa detta denna sista vecka och ahr alltsa inte tid att ligga i sangen och slappa.
Snart ar det hemresa och det kommer att vara med tungt hjarta som jag lamnar denna stad, detta land och alla fantastiska vanner och bekanta som jag har haft den stora aran att lara kanna under mina knappa tva manader i Kapstaden.
Survivors
Annu en obeskrivlig vecka. Har fatt aran att folja med Caroline pa en workshop om domestic violence som hon holl i Mossel Bay. Sa har tillbaks i Kapstaden forsoker jag smalta alla intryck och det ar en hel del. Caroline jobbar pa Western Cape Network on Violence Against Women. En av deras strategier ar att utbilda personer till councellers som sedan jobbar lokalt i sina communities for att stotta kvinnor som utsatts for olika typer av misshandel av man, oftast sina makar. De flesta som ar engagerade ar kvinnor som sjalva har erfarenhet av misshandel. Workshopen handlade om att identifiera orsakerna till att kvinnor utsatts for vald och att fa kunskap om lagstiftningen kring domestic violence som finns i Sydafrika sedan 1999. Lagen sager att en kvinna (en person, lagen ar konsneutral men workshopen fokuserade pa kvinnor i relation till man, dvs en patriarkal problematik) som utsatts for vald, fysiskt, sexuellt, psykiskt eller annan form av kontrollerande beteende fran en man som hon ar gift med, samboende med, har slaktband till eller en kortare relation med, har ratt att fa en protection order gentemot den mannen. Om han darefter ger sig pa henne igen ska han bli anhallen omedelbart. I praktiken fungerar lagen sisadar, mest pa grund av att polisen inte gor vad de ska av en massa olika anledningar. Dessutom ar det problematiskt med protection orders darfor att det gor kvinnan oerhort utsatt under perioden efterat. Man blir ofta oerhort provocerade nar de far veta det.
Vid sidan av denna intensiva workshop fick jag nagra nya kompisar. Tyvarr bor de flesta inte i Cape Town, forstas. Bara Margo. Hon jobbar pa Rape Crisis Center som samarbetar med natverket och som ocksa har sitt kontor pa Women's Center dar jag borjar kanna mig ratt hemma efter ett antal besok. Mina nya vanner kunde som sa ofta vittna om egna fruktansvarda erfarehenter av overgrepp och dessutom fruktansvard behandling fran lakare, polis och lagvasen. En av tjejerna har vantat i sju javla ar pa att fa komma till ratten men de slarvar bort hennes papper gang efter annan och hon har fortfarande inte fatt vittna mot den javeln. Vetskapen att han fortfarande ror sig i hennes stad gor att hon har svart att ga vidare. Att standigt vara pa sin vakt. Man utvecklar strategier. Saklart. Lar sig att kanna igen farliga situationer. Men, vad fan, ingen ska behova leva sa. Det varsta var anda att ga och gora aidstestet, menade hon. Vad hade hant med mitt liv om jag hade fatt hiv?
Dom kallar sig survivors. Det ar ett medvetet val att inte tala om offer. De vill undvika att kvinnor utvecklar ett satt att se sig sjalva som offer. Det ar en empowermentstrategi som man anvander bade nar man talar om domestic violence och rape.
Fran va: Margo, Nicolette, jag & Florencia.
Det har ocksa varit nagot av en ny erfarenhet att umgas med fargade. Jag har liksom inte riktigt reflekterat over att jag inte har gjort det tidigare. Det ar en marklig kansla att hora afrikaans hela tiden, det kanns typ som danska med lite inslag av tyska, som att jag borde fatta vad de sager for ratt vad det ar kommer det ett ord som ar samma pa svenska. Fast jag fattar ju inte mycket alltsa.
Typ: Slap lecke = sov gott (lackert)
kom = kom
danke = tack
verskrecklik = forskracklig
TAC
Idag demonstrerade TAC (Treatment Action Campaign) for att lakemedlet tenofovir ska registreras i Sydafrika. Sydafrika ar ett av varldes mest ansatta land nar det galler hiv och aids och anda ar tillgangen pa bra lakemedel under all kritik. I USA och Europa har det funnits mycket battre lakemedel an d4T, som anvands har, i flera ar, men pa grund av svalt intresse fran lakemedelsforetagen och politikerna ar dessa battre mediciner fortfarande inte tillgangliga har. TAC protesterar mot regeringens handfallenhet och lakemedelsbolagens girighet och kraver tenofovir till alla som behover det! Tenofovir ar battre darfor att det inte har de svara biverkningar som d4T har. Men manga ville anda papeka att d4T har varit bra, tack vare det ar de fortfarande i livet. Om regeringen inte lyssnar hotar TAC med att gora en direktaktion och ockupera halsoministeriet.
Sjalvklart var vi dar for att visa vart stod. Sallan har jag haft sa roligt under en demonstration som handlar om nagot sa allvarligt. Till dans och sang tagade vi langs med Main Road efter manifestationen utanfor lakemedelsbolagets kontor. Tillbaks vid Community House var det fika och mingel.
I tisdags var vi pa mote med TAC i Guguletu dar regeringens nya strategiska plan for HIV/Aids diskuterades. Motet ska foljas upp pa mandag och sen forvantas regeringen lyssna pa den kritik som fors fram fran NOG's och CBO's (Community Based Organisations). Pa kvallen motte vi upp Sindi och gick och kollade pa flatfilm pa Zolani Center. Filmvisningen var en del av Pridefestivalen som fortfarande pagar den har veckan och aven igar var vi pa ett seminarium. Jag maste dock saga att jag blir arg over hur saker fortfarande fungerar i det har landet. Till alla grejer som har varit i Guguletu har bara de som bor dar kommit. (Dvs inga vita som bor i innerstan, inte ens pridearrangorerna lyckdes masa sina arslen ut dit.) Seminariet igar handlade om bogar och hiv (trots att det i programmet stod att det skulle handla om hiv i gay and LESBIAN sector, men lesbiska ar ju immuna mot hiv har jag forstatt sa det ar ju ingenting att prata om) var forlagt pa ett av stans lyxigaste hotell och de som var dar var till 98% vita och dom bjod pa kaffe och wiskey. Det var ju sa man skamdes att vara dar.
Det ar fortfarande pafrestande att rora sig mellan dessa otroligt segregerade varldar och aven om jag ar glad att jag inte bor i innerstan sa borjar det krypa i mig och jag kanner mig rastlos och isolerad. Nar jag lar kanna manniskor sa vill jag ju kunna aka och hanga med dom dar dom bor, men det ar hela tiden sa omstandigt pa grund av att det inte ar sakert och vi maste ordna med transporter hela tiden. Och folk har inte rad att aka in till stan hur som helst. Det borde inte behova va sa.
Sjalvklart var vi dar for att visa vart stod. Sallan har jag haft sa roligt under en demonstration som handlar om nagot sa allvarligt. Till dans och sang tagade vi langs med Main Road efter manifestationen utanfor lakemedelsbolagets kontor. Tillbaks vid Community House var det fika och mingel.
I tisdags var vi pa mote med TAC i Guguletu dar regeringens nya strategiska plan for HIV/Aids diskuterades. Motet ska foljas upp pa mandag och sen forvantas regeringen lyssna pa den kritik som fors fram fran NOG's och CBO's (Community Based Organisations). Pa kvallen motte vi upp Sindi och gick och kollade pa flatfilm pa Zolani Center. Filmvisningen var en del av Pridefestivalen som fortfarande pagar den har veckan och aven igar var vi pa ett seminarium. Jag maste dock saga att jag blir arg over hur saker fortfarande fungerar i det har landet. Till alla grejer som har varit i Guguletu har bara de som bor dar kommit. (Dvs inga vita som bor i innerstan, inte ens pridearrangorerna lyckdes masa sina arslen ut dit.) Seminariet igar handlade om bogar och hiv (trots att det i programmet stod att det skulle handla om hiv i gay and LESBIAN sector, men lesbiska ar ju immuna mot hiv har jag forstatt sa det ar ju ingenting att prata om) var forlagt pa ett av stans lyxigaste hotell och de som var dar var till 98% vita och dom bjod pa kaffe och wiskey. Det var ju sa man skamdes att vara dar.
Det ar fortfarande pafrestande att rora sig mellan dessa otroligt segregerade varldar och aven om jag ar glad att jag inte bor i innerstan sa borjar det krypa i mig och jag kanner mig rastlos och isolerad. Nar jag lar kanna manniskor sa vill jag ju kunna aka och hanga med dom dar dom bor, men det ar hela tiden sa omstandigt pa grund av att det inte ar sakert och vi maste ordna med transporter hela tiden. Och folk har inte rad att aka in till stan hur som helst. Det borde inte behova va sa.
Sindiswa
Sindi & Jag!
Proud!
Sindeswa ar min nya van. Hon ar sa javla cool. Hon dansar bara nar hon sjalv kanner for det. Hon tycker nog att vi ar ratt lustiga med vara faniga fragor, fast hon sager det inte rakt ut.
Det har varit en helt obeskrivlig helg. Jag kom tidigt till samlingsplatsen for Cape Town Pride Parade i lordags. Borjade minglet hos gay-kyrkan. "Till oss kan du komma som du ar". Men... jag ar inte direkt religios, tyckte jag nar jag blev inbjuden till gudstjansten dagen darpa. Det kanske vi kan andra pa, menade hon. Jag forklarade syftet med min nyfikenhet. - Are you gay yourself? fragade Marika. Ja.. joda. Fick hjalpa till att halla lite flaggor (fick en egen regnbags!) och klammor, men jag kande mig mest fumlig sa jag lovade att dela ut lite flygblad senare och gled obemarkt bort mot Triangleganget som hade anlant i sina fina lila trojor. Pratade med nagra queers fran Atlantis. Nog skulle det ga bra att jag kom pa deras moten tyckte dom, med Atlantis ligger trots allt 40 minuter fran CT.
Sa smaningom var det antligen dags att ge sig av i den stora paraden. Farneboganget hade kommit i sina glada farger och tillika humor och vi shakade loss rejalt pa Triangle's flak tillsammans med flatorna fran Guguletu. Varmt var det, solen stekte, men vad gjorde det. Vi fick ju dansa och vara prouda! - En enda dag om aret ar vi fria att visa oss och gora vad vi vill. Jag kan till och med alska har mitt i stan om jag vill! menade Sindi. Nagon kom och filmade och vi kramades framfor kameran och menade att ikvall ar det vi som ar med pa TV. Och visst var vi det! Sindis mamma hade sett oss pa 7-nyheterna. -Who was that white girl?
Nar paraden var slut och vi hade viftat vara regnbagsflaggor till Brenda, infor vanner och motstandare som samlats langs med gatorna avslutades det hela med en stor gatufest. Jag och Klara lyckades fiska till oss ett par intervjuer och fick hora berattelser om vald och trakasserier, men aven om karlek, gladje och stalthet. Saklart! Nyamza hade varit tvungen att rymma fran sin hala i Ostra Kap och bo hos sin syster har i Kapstaden. Det verkar som att det mesta valdet orsakas av man som ger sig pa folk for att dom blir ihop med nan tjej som de har en nara relation till. Nan hade fatt spo av sin flickvans ex, ibland kan det vara nagons bror. -Hade det varit en snubbe hade det inte varit nan grej, menade Sindi. Det ar for att det ar en tjej som snor deras flickvan som dom blir sa javla provocerade. You go girl!
Priden i Guguletu igar var nagonting aldeles extraordinart. Formodligen varldens minsta prideparad tagade med pompa och stat (blasorkester!) genom townshipet. Folk vinkade och var glada, till och med tanterna fran kyrkan vinkade, och jag undrar om de verkligen greppade vad som stod pa. Med tanke pa antalet kids som hangde med pa flaket ar det inte omojligt att de kan ha trott att det var nan slags valgorenhetsjippo for barnen i omradet.
Men vad brydde vi oss om det. Stolta och glada fortsatte vi eftermiddagen med picknick och braai utanfor stadion. Hittade en journalist fran Behind the Mask (se lank) som hade akt anda fran Joburg for att rapportera fran Priden i Cape Town. Resten av dagen satt vi i graset och drack jos och bara gladdes at en fantastisk helg. Underbara, underbara manniskor!
uppifran:
Jag & Loando pa flaket; Guguletu Pride Parade; Msaai & Nyamza;forberedelser pa Green Point; Atlantispojkarna;Den fina banderollen; Jag & Sindi
Det har varit en helt obeskrivlig helg. Jag kom tidigt till samlingsplatsen for Cape Town Pride Parade i lordags. Borjade minglet hos gay-kyrkan. "Till oss kan du komma som du ar". Men... jag ar inte direkt religios, tyckte jag nar jag blev inbjuden till gudstjansten dagen darpa. Det kanske vi kan andra pa, menade hon. Jag forklarade syftet med min nyfikenhet. - Are you gay yourself? fragade Marika. Ja.. joda. Fick hjalpa till att halla lite flaggor (fick en egen regnbags!) och klammor, men jag kande mig mest fumlig sa jag lovade att dela ut lite flygblad senare och gled obemarkt bort mot Triangleganget som hade anlant i sina fina lila trojor. Pratade med nagra queers fran Atlantis. Nog skulle det ga bra att jag kom pa deras moten tyckte dom, med Atlantis ligger trots allt 40 minuter fran CT.
Sa smaningom var det antligen dags att ge sig av i den stora paraden. Farneboganget hade kommit i sina glada farger och tillika humor och vi shakade loss rejalt pa Triangle's flak tillsammans med flatorna fran Guguletu. Varmt var det, solen stekte, men vad gjorde det. Vi fick ju dansa och vara prouda! - En enda dag om aret ar vi fria att visa oss och gora vad vi vill. Jag kan till och med alska har mitt i stan om jag vill! menade Sindi. Nagon kom och filmade och vi kramades framfor kameran och menade att ikvall ar det vi som ar med pa TV. Och visst var vi det! Sindis mamma hade sett oss pa 7-nyheterna. -Who was that white girl?
Nar paraden var slut och vi hade viftat vara regnbagsflaggor till Brenda, infor vanner och motstandare som samlats langs med gatorna avslutades det hela med en stor gatufest. Jag och Klara lyckades fiska till oss ett par intervjuer och fick hora berattelser om vald och trakasserier, men aven om karlek, gladje och stalthet. Saklart! Nyamza hade varit tvungen att rymma fran sin hala i Ostra Kap och bo hos sin syster har i Kapstaden. Det verkar som att det mesta valdet orsakas av man som ger sig pa folk for att dom blir ihop med nan tjej som de har en nara relation till. Nan hade fatt spo av sin flickvans ex, ibland kan det vara nagons bror. -Hade det varit en snubbe hade det inte varit nan grej, menade Sindi. Det ar for att det ar en tjej som snor deras flickvan som dom blir sa javla provocerade. You go girl!
Priden i Guguletu igar var nagonting aldeles extraordinart. Formodligen varldens minsta prideparad tagade med pompa och stat (blasorkester!) genom townshipet. Folk vinkade och var glada, till och med tanterna fran kyrkan vinkade, och jag undrar om de verkligen greppade vad som stod pa. Med tanke pa antalet kids som hangde med pa flaket ar det inte omojligt att de kan ha trott att det var nan slags valgorenhetsjippo for barnen i omradet.
Men vad brydde vi oss om det. Stolta och glada fortsatte vi eftermiddagen med picknick och braai utanfor stadion. Hittade en journalist fran Behind the Mask (se lank) som hade akt anda fran Joburg for att rapportera fran Priden i Cape Town. Resten av dagen satt vi i graset och drack jos och bara gladdes at en fantastisk helg. Underbara, underbara manniskor!
uppifran:
Jag & Loando pa flaket; Guguletu Pride Parade; Msaai & Nyamza;forberedelser pa Green Point; Atlantispojkarna;Den fina banderollen; Jag & Sindi
vilse i pannkakan
Jag visste att jag skulle fa igen forr eller senare! Lopporna har paborjat sin invadering av min sang. Jag slar tillbaks med Fast Kill lavender och hoppas pa overlevnad.
I ovrigt stortrivs jag i Rosebank. Bor med Africa och hans lillebror Charles, Bobbi fran Zimbabwe och till viss del Price. Dom ar valdigt fina allihop och dagens hojdpunkt var nar jag upptackte att tradet i tradgarden ar ett avocadotrad! Hor och hapna. Tyvarr ar dom inte mogna. Tank att kunna ga ut i tradgarden och plocka en avocado till frukost...
Idag har jag och Charles suttit och lyssnat pa Brenda Fussi och lite Zulu-musik. Dom ar Zulu, fran Joburg.
Klara och hennes kursare har hyrt in sig pa ett markligt hotell tio minuter fran dar jag bor. Det kanns lite tryggt. Pa onsdag ska vi fira hennes fodelsedag och inviga Priden pa tjejfesten pa Lush. Nu har vi i och for sig fatt hora att Lush har blivit uteslutna fran Pride for att dom ar kvinnoseparatisktiska sa jag funderar pa att bojkotta Priden och avvakta med homogrejen tills tillfalle kommer att fa dra med Triangle project pa community meeting i Kayelitsha. Fatta grejen...
Tva intervjuer har jag lyckats astadkomma sahar langt. Den forsta var med ATTIC, som ar ett center for hiv-positiva. De drivs till stor del av provinsregeringen sa samtalet praglades en hel del av det har jag en kansla av. En intressant grej var att ATTIC startades pa initiativ av den forra regeringen (elaka/apartheid) 1988. Pa den tiden sags aids fortfarande som en sjukdom som bara drabbade homosexuella man och homosexualitet var forbjudet och inte nagot som man talade om. Sa det var lite spannande att de anda startade ATTIC.
Min intervju idag var med en fantaststisk kvinna pa ett kvinnocenter. Hon hade en fantastisk analys av manssamhallet, aven om den i denna Sydafrikanska kontext praglades en aning av "afrikanska fortecken". Traditionell kultur och sant. Fast hon var inne pa ocksa att detta faktist snarare ar en forestallning som utnyttjas av man for att utova makt over kvinnor och egentligen inte har nagot med "afrikansk kultur" att gora. Det finns till exempel ocksa en tendens att havda att homosexualitet ar "un-african". Pa onsdag ska jag fa komma tillbaks till centret och traffa dom pa Rape Crisis Centre. Det ar en valdigt marklig kansla att vara dar. Det ar med ett sant oerhort allvar som man befinner sig dar,samtidigt ar det nagonting vardagligt over det hela. Sa fruktansvart vanligt ar det med valdtackter i det har landet. Tank ett center for kvinnor som har blivit valdtagna i Sverige. Inte skulle man fa komma dit hur som helst? Det ar i alla fall sa fantastiskt att fa traffa dessa kvinnor som kampar mot detta ogreppbara vald.
Jag har fortfarande en hel del problem med orienteringen i den har stan, aven om jag sa smatt borjar fatta hur saker och ting fungerar. Otaliga ganger har jag akt for langt med minibussarna och hamnat helt fel. Igar slutadde det med att jag fick ta en vanlig taxi tillslut for dom korde mig for langt och sen nar jag skulle aka tillbaks sa akte vi for langt igen. Herregud, jag vet ju inte hur det ser ut dar jag ska ga av. Det kan man val inte forvantas sig. Turist turist. Idag var jag tvungen att aka ganska langt for att komma till centret. Jag forsoker se obrydd ut sa ingen ska fa for sig att jag ar lattlurad (eller lattranad) sa det kanske ar darfor dom tror att jag vet vart jag ska, forstas.
Har fatt manga komplimanger for min vaska... Xhosa-bag.
Har en hel del orienteringsproblem i mina tankegangar kring det som ska komma att bli min uppsats. Fast det ar forstas en helt annan historia. Jag intervjuar dessutom helt fel organisationer for min fragestallning, men hey, vad gor det? Jag vill ju traffa dom ballaste brudarna.
Jag och Price har hangt runt en del i helgen. Kollat lite fotboll, kakat, druckit lite ol. Vid ett tillfalle sprack hans uppdamda nyfikenhet och han var tvungen att fraga mig om jag egentligen nagonsin hade haft en pojkvan. Joda sa jag och han sag tvivlande ut. Fast flickvanner ocksa, om det ar det du menar... Jo.. Sa du ar bisexuell... Em... Jo... Och Klara, ar hon ocksa bisexuell? He he, ja da. (Outad) -Klara har en tjej... Ar du ok med det har? Ja da, ja da. Han ar fin, Price.
Ja, jag klarar mig fint. Men det ar lite hart att resa sjalv och ofta saknar jag nagon att dela allt med. Det har bara gatt drygt en vecka och det kanns redan lange... Men det gar ju framat och, som Ilse pa Women's Centre sa klokt sa, -vad annat kan vi gora an att forsatta kampa? .
I ovrigt stortrivs jag i Rosebank. Bor med Africa och hans lillebror Charles, Bobbi fran Zimbabwe och till viss del Price. Dom ar valdigt fina allihop och dagens hojdpunkt var nar jag upptackte att tradet i tradgarden ar ett avocadotrad! Hor och hapna. Tyvarr ar dom inte mogna. Tank att kunna ga ut i tradgarden och plocka en avocado till frukost...
Idag har jag och Charles suttit och lyssnat pa Brenda Fussi och lite Zulu-musik. Dom ar Zulu, fran Joburg.
Klara och hennes kursare har hyrt in sig pa ett markligt hotell tio minuter fran dar jag bor. Det kanns lite tryggt. Pa onsdag ska vi fira hennes fodelsedag och inviga Priden pa tjejfesten pa Lush. Nu har vi i och for sig fatt hora att Lush har blivit uteslutna fran Pride for att dom ar kvinnoseparatisktiska sa jag funderar pa att bojkotta Priden och avvakta med homogrejen tills tillfalle kommer att fa dra med Triangle project pa community meeting i Kayelitsha. Fatta grejen...
Tva intervjuer har jag lyckats astadkomma sahar langt. Den forsta var med ATTIC, som ar ett center for hiv-positiva. De drivs till stor del av provinsregeringen sa samtalet praglades en hel del av det har jag en kansla av. En intressant grej var att ATTIC startades pa initiativ av den forra regeringen (elaka/apartheid) 1988. Pa den tiden sags aids fortfarande som en sjukdom som bara drabbade homosexuella man och homosexualitet var forbjudet och inte nagot som man talade om. Sa det var lite spannande att de anda startade ATTIC.
Min intervju idag var med en fantaststisk kvinna pa ett kvinnocenter. Hon hade en fantastisk analys av manssamhallet, aven om den i denna Sydafrikanska kontext praglades en aning av "afrikanska fortecken". Traditionell kultur och sant. Fast hon var inne pa ocksa att detta faktist snarare ar en forestallning som utnyttjas av man for att utova makt over kvinnor och egentligen inte har nagot med "afrikansk kultur" att gora. Det finns till exempel ocksa en tendens att havda att homosexualitet ar "un-african". Pa onsdag ska jag fa komma tillbaks till centret och traffa dom pa Rape Crisis Centre. Det ar en valdigt marklig kansla att vara dar. Det ar med ett sant oerhort allvar som man befinner sig dar,samtidigt ar det nagonting vardagligt over det hela. Sa fruktansvart vanligt ar det med valdtackter i det har landet. Tank ett center for kvinnor som har blivit valdtagna i Sverige. Inte skulle man fa komma dit hur som helst? Det ar i alla fall sa fantastiskt att fa traffa dessa kvinnor som kampar mot detta ogreppbara vald.
Jag har fortfarande en hel del problem med orienteringen i den har stan, aven om jag sa smatt borjar fatta hur saker och ting fungerar. Otaliga ganger har jag akt for langt med minibussarna och hamnat helt fel. Igar slutadde det med att jag fick ta en vanlig taxi tillslut for dom korde mig for langt och sen nar jag skulle aka tillbaks sa akte vi for langt igen. Herregud, jag vet ju inte hur det ser ut dar jag ska ga av. Det kan man val inte forvantas sig. Turist turist. Idag var jag tvungen att aka ganska langt for att komma till centret. Jag forsoker se obrydd ut sa ingen ska fa for sig att jag ar lattlurad (eller lattranad) sa det kanske ar darfor dom tror att jag vet vart jag ska, forstas.
Har fatt manga komplimanger for min vaska... Xhosa-bag.
Har en hel del orienteringsproblem i mina tankegangar kring det som ska komma att bli min uppsats. Fast det ar forstas en helt annan historia. Jag intervjuar dessutom helt fel organisationer for min fragestallning, men hey, vad gor det? Jag vill ju traffa dom ballaste brudarna.
Jag och Price har hangt runt en del i helgen. Kollat lite fotboll, kakat, druckit lite ol. Vid ett tillfalle sprack hans uppdamda nyfikenhet och han var tvungen att fraga mig om jag egentligen nagonsin hade haft en pojkvan. Joda sa jag och han sag tvivlande ut. Fast flickvanner ocksa, om det ar det du menar... Jo.. Sa du ar bisexuell... Em... Jo... Och Klara, ar hon ocksa bisexuell? He he, ja da. (Outad) -Klara har en tjej... Ar du ok med det har? Ja da, ja da. Han ar fin, Price.
Ja, jag klarar mig fint. Men det ar lite hart att resa sjalv och ofta saknar jag nagon att dela allt med. Det har bara gatt drygt en vecka och det kanns redan lange... Men det gar ju framat och, som Ilse pa Women's Centre sa klokt sa, -vad annat kan vi gora an att forsatta kampa? .
stegvisa framsteg
Varmt ar det men det far ga. Idag lyckades jag ta mig bort fran turistsmeten och ut till Community House i Salt River. Bara tva stationer bort med taget, jag tar det stegvis. Fick hanga lite med den fina farnebokursen, men mitt egentliga arende, att fixa en intervju med TAC gick inte sa bra. Daremot hittade jag Cebo som kande Mary. Mary, som var var van och stora raddning under var temaperiod med farnebokursen for fem ar sedan, var Cebos kamrat och han lovade att halsa fran mig.
Pa vagen till Community House gjorde jag en ny bekantskap i Price som hjalpte mig tillratta efter att jag i min overtro pa mig sjalv hade lyckats ga at fel hall en ganska bra bit och inte riktigt hade koll pa var jag var. Jag menar koll och koll.. Allt ar relativt och sahar efter nagra dagar i det har landet tycker jag att jag kan kosta pa mig att vara lite kaxig med sjalvstandigheten. Grejen med Price var att han var nyutexaminerad fran UTC och kande en massa studenter och kanske kan hjalpa mig att hitta ett bra boende. Sa han. Vi far val se, ja.
Har gjort framsteg i min ambition att hitta nagon som kan lara mig (lite mer) xhosa. Igar traffade jag Madla som ar xhosa tutor. Fast han ville ha 80 rand i timmen och jag har en kansla av att det ar lite magstarkt for min budget. Sprakstudier ingar tyvarr inte i stipendieanslaget. Synd faktiskt.
Ja, detta och lite annat smatt och gott har hant. Anna-Karin introducerade mig idag for stans basta cappuccino och jag blev kompis med en ganska jobbig sydafrikansk hippi-kvinna pa hostelet. Hade hellre velat prata med den amerikanska aktivisten som gjorde hennes "own research" pa sociala rorelser i Afrika. Enormt amne och jag forsta att hon inte hade tid att prata med mig.
Inga bilder an - har inte velat bara runt pa kameran - men det kommer.
Pa vagen till Community House gjorde jag en ny bekantskap i Price som hjalpte mig tillratta efter att jag i min overtro pa mig sjalv hade lyckats ga at fel hall en ganska bra bit och inte riktigt hade koll pa var jag var. Jag menar koll och koll.. Allt ar relativt och sahar efter nagra dagar i det har landet tycker jag att jag kan kosta pa mig att vara lite kaxig med sjalvstandigheten. Grejen med Price var att han var nyutexaminerad fran UTC och kande en massa studenter och kanske kan hjalpa mig att hitta ett bra boende. Sa han. Vi far val se, ja.
Har gjort framsteg i min ambition att hitta nagon som kan lara mig (lite mer) xhosa. Igar traffade jag Madla som ar xhosa tutor. Fast han ville ha 80 rand i timmen och jag har en kansla av att det ar lite magstarkt for min budget. Sprakstudier ingar tyvarr inte i stipendieanslaget. Synd faktiskt.
Ja, detta och lite annat smatt och gott har hant. Anna-Karin introducerade mig idag for stans basta cappuccino och jag blev kompis med en ganska jobbig sydafrikansk hippi-kvinna pa hostelet. Hade hellre velat prata med den amerikanska aktivisten som gjorde hennes "own research" pa sociala rorelser i Afrika. Enormt amne och jag forsta att hon inte hade tid att prata med mig.
Inga bilder an - har inte velat bara runt pa kameran - men det kommer.
come back
Ok. Sa har langt allt val. Rod som en kokt krafta efter gardagens strandbesok och myggbiten bortom all rimlighet, men jag har haft en bra helg och de ta gangna dagarna kanns som sa mycket langre tid. Jag har svansat Klara och Petter i halarna och forsokt for det forsta bara forsta att jag ar har igen efter fem ar (!) och for det andra hur katten jag ska klara mig sjalv utan klara vid min sida. (dvs fr o m NU!). Fick viss inblick i Kapstadens flatvarld igar pa Lush. Den sag hemskt trevlig ut for min utifranblick, men valdigt vit.
Mer flathang lar det bli nar priden drar igang, det ser vi fram emot. (Men det var visst inte darfor jag var har nej) Pa flattemat gjorde vi aven en lite utflykt till en galet uppstyrd turistforort dar ryktet sager att det ska finnas nagot sa markvardigt som ett lesbiskt hostel, vid namn Pink Palace. Dessvarre stod det ej att finna. Nar vi val kom dit och diskret fragade oss fram var det ingen som hade hort talas om det rosa palatset. Vi far val se om det dyer upp pa kartan.
Ja, sa hittills har den har egentligen mycket seriosa vistelsen varit mest sol och party, men nu borjar allvaret och jag ar nervos.
Boendesituationen ar inte direkt tillfredstallande. 3 hollandska partybrudar har hallit mig vaken om natterna. Lyckligtvis har de akt nu och jag har fatt en spanjor som sanggranne istallet. Det ar ju alltid roligt att fa prata lite spanska men jag har anda bestamt mig for att fly fran partygatan och ska bo pa ett lungare stalle i narheten tills jag hittar nagot mer permanent.
Det som egentligen har varit mest omvalvande ar trots allt alla minnen som kommer tillbaks. Att vara i Kap igen efter sa lang tid har vackt en massa forvirrande kanslor och stundvis har jag varit gratfardig av sentimentalitet. Jag vill pa ett satt hitta tillbaks till det Sydafrika som jag kande, men samtidigt vill jag borja om. Vill traffa de som jag en gang kande har men samtidigt vill jag inte forvanta mig nagot av dem. Den svidande sanningen om min plats och deras plats i den har sjuka varlden gor sig obonhorligen pamind bara vid tanken pa att ta upp kontakten.
